Idag stod jag där mitt i staden, mitt i den stora branden. Röken från vindsbranden letar sej ner till där vi som leder släckningsarbetet står.
Min egen text om att ”genom rök” slår mej plötsligt i bröstet, mitt i det rådande ordnade kaoset.
Mina ögon svider, det sticker i halsen, det är ett förgiftat område. Vi måste byta ledningsplats, för att få en klarare bild av vad som händer. Vi går igenom röken, ut på gatan, till friskare luft, till en bättre och säkrare miljö.
Vi har lärt oss se riskerna, lärt oss förstå rökens farlighet.
Vi hanterar det riskfyllda arbetet. Vi har erfarenhet från att jobba omsvepta av rök. Men vi har ibland lärt oss den hårda vägen, vi har skadat oss, andra har dött för att tillbringa oss dagens kunskap och olika lösningar på problemen.
Det är en jämförelse som går att göra med övriga livet, i relationen. Ofta måste vi gå igenom en svår kris, en separation, bli svikna, lurade och bedragna för att få tillgång till en värdefull erfarenhet, om oss själva, om andra och samspelet mellan oss. Det är den hårda vägen men kanske det som utvecklar oss.
Har vi misslyckats hitta en väg tillsammans genom röken och tagit oss ut själva på olika ställen, så har ett avslutat förhållande gett plats för ett nytt.
Hoppas så innerligt att ett nytt och bättre förhållande finns där när jag ensam hittar en väg genom den täta röken.
Branden i staden släcktes tillslut. Men den efterlämnar stor förödelse och lidande för de inblandade, de kommer för alltid vara brända av branden både fysiskt och psykiskt.
Genom Rök 