Visst skulle det vara skönt att även som vuxen få bli bure,
bara en sträcka då och då,
under livets resa.
Att få livet att bära mig istället för att jag bär livet.
Att i sina mödosamma stunder få vila i någons ljus.
Bära livet
Publicerad av genomrok
När jag i år blev 40, var tanken att livet skulle betala sig, efter flera års "bergochdalbana" och självutveckling, att få landa, få se barnen utvecklas och min relation börja blomstra till äkta kärlek, men livet och kvinnan jag hade ville annat. En olycka kommer sällan ensam som bekant, efter att kört vält med min motorcykel, brutit handleden lagom till den bästa sommaren på 250 år, så började mitt livs hittills absolut största kris. I hela mitt yrkesliv har jag arbetat med krissituationer. Jag har flera gånger stått i centrum för andra människors livskriser och ofta har det handlat om det värsta tänkbara; död på olika sätt. Inget av det jag upplevt har tagit mej så hårt som den här krisen, antagligen för att detta drabbar mej själv och jag får erfarenheter och upplevelser jag inte har fått någon kunskap om tidigare. Nu är jag mitt upp i en otroligt svår process och känner att prata och skriva ger någon form av ro i hjärna, hjärta och själ. Det räcker att googla på: dumpad, bedragen, sviken etc så förstår man hur många som går igenom liknande kriser, även om alla har sina unika upplevelser. För min egen och Du som läser oavsett kön vill jag dela mina tankar, just nu mitt i krisen och se hur utvecklingen går framöver. Vad händer med min kropp, själ, med mitt självförtroende och min självkänsla som var stark innan detta? Nu befinner jag mej i ett sorts ingenmansland. Som att vandra i rök och försöka hitta en väg ut. Visa alla inlägg av genomrok
Publicerat
