Flammor utan glöd krossar ditt hjärta och lämnar dej ensam i röken
Författare: genomrok
När livet blir extra svårt, när en olycka inte kommer ensam.
Då kan skrivandet hjälpa.
Tankar, reflektioner, sanningar, osanningar, gissningar. Allt får plats, allt får finnas i det skrivna.
I 10 och 12 år har jag fått vara med och uppleva hur ni växer på längden och bredden men också hur ni utvecklats till just dem som ni är!
Syskon med väldigt olika personligheter men ni har också tvillingsjälar. Ni bär nästan alltid ett leende på läpparna, ni är så härligt envisa och ger aldrig upp när ni vill lära er saker.
Ni är omtänksamma mot andra människor, båda med stora hjärtan, trots att ni är ganska små.
Fortfarande är ni barn påväg mot vuxenlivet men har redan sidor som många vuxna aldrig kommer få, det kommer ge er styrka även när livet ibland består av motgångar.
Svek i form av brutna löften och överenskommelser?
-En vilja av att skapa trygghet och säkerhet för dej i livet och vardagen!
-En förståelse för att du behöver känna dej älskad och behövd trots dina fel och brister.
-En insikt om att vi måste våga ta steget till att granska oss själva. Att förstå varandra på riktigt kräver att vi förstår oss själva först! såklart?
-Ett äkta engagerat arbete av att se på mej själv gör att jag kan förstå relationsdödande härskartekniker, maktkampspel och narcissistiska inslag som vi alla bär på.
-En sådan insiktsfull kunskap hos oss båda kan skapa en urkraft som kanske är det samma som äkta kärlek.
I flera år har jag varit intresserad av viner, gärna lite finare, bättre och lagringsdugliga viner som jag kan njuta av i många år.
För några årsedan fick jag tag i ett mycket spännande vin, med en väldigt fin etikett som direkt fångande min uppmärksamhet.
Jag har lärt mej en del om och av viner under åren, vad som gör dem lagringsdugliga, olika sätt att odla, skörda och framställa.
Till det här vinet fick jag en beskrivning, jag måste erkänna att det var helt nytt för mej, det hade en helt annorlunda bakgrund, framställning och hantering än vad jag lärt mej av tidigare.
Det jag läste var nästan för bra för att vara sant. Handplockade druvor, aldrig någon dålig årgång, en explosionsartad smakupplevelse och en lagringsduglighet som var imponerande.
Alla som läste detta tyckte som jag, otroligt bra, dessutom den snyggaste flaskan och finaste etiketten jag haft i min samling.
Men med tiden blev jag mer och mer fundersam eftersom jag vet att vinframställning är ett uråldrigt hantverk, och det finns inga genvägar med att framställa ett så bra vin.
Varje försök att fördjupa mej i bakgrund och eventuella baksidor av detta vinet, slutade alltid med en stängd dörr. Det gick inte att komma vidare.
Jag ville se vad som fanns där, innanför den vackra flaskan, bakom etiketten.
Tillslut var jag tvungen att blotta mej, jag kunde inte vänta med hoppet om att vinet var så bra som det beskrevs.
Alldeles förtidigt för ett fint lagringsvin, korkade jag tillslut upp flaskan.
Till min stora förtvivlan! Jag hade blivit lurad; korken var möglig, den föll i tusen små torra bitar och vinet var surt.
Jag fick vända upp och ner på flaskan och tömma ut innehållet som nu för alltid är borta. Kvar finns den fina utsidan och mina grusade förhoppningar om en insida med äkthet och godhet.
Jag vill känna glöden i mej växa igen, jag vet att den finns där. Växte upp med turen och viljan att fånga glöden eller möjligen föddes jag med den.
Glöd slocknar inte lätt, den klarar extremt låg syrenivå! Där i ligger styrkan om du har glöd, det är min styrka, men måste erkänna att jag varit rädd att den trots allt var kvävd!
Men det finns tyvärr de som saknar glöden, kanske föddes utan den, lyckades aldrig fånga, eller få hjälp och kunskap som behövdes för att tända den. I vissa fall utvecklas glöd till en flamma, när livet är härligt och fullt med syre, då kan flamman överleva länge, så länge det finns tillräckligt med syre och kärlek för att underhålla flamman.
Sedan finns de som har en flamma utan glöd. De kämpar desperat efter att ständigt få tillgång till syret, de gör allt som krävs, för vad händer om deras flamma slocknar?
De tvingas tänka mest på sej själva men eftersom flammor är vackra, karismatiska, spännande och mycket fascinerande, får de oftast som de vill i livet, ger du dem allt, till och med ditt eget syre då värmer flamman dej behagligt och hänfört.
Jag har erfarit en sådan flamma och lärt mej mitt livs läxa; att dessa flammor riskerar bränna ditt hjärta! Brännskadorna läker med tiden men lämnar ruggiga sår och ärr i ditt hjärta och din själ. De tar ditt syre på ett skickligt sätt, kväver din egen flamma som du kanske vårdat med kärlek och envishet i många år. Är du stark, har du en inre glöd då orkar du kanske andas i flera år.
När du väl inser att du inte kommer få tillräckligt med syre för din egen flamma så kan skadorna vara förödande. Ifall syrebristen inte fullt kväver din flamma, så blir det en svag otillräcklig förbränning som istället för att lysa upp, sotar och svartnar ner din tillvaro.
I bland, som i mitt fall; flyr flamman utan glöd, ifrån dej, då hon åter funnit ett enklare sätt att hitta nytt syre att andas av. Hon kan lämna dej från att dagen innan gett dej värme till att dagen efter bränna ditt hjärta, och sedan för alltid vara borta ifrån ditt liv.
En flamma går också att blåsa ut med ett enda andetag! Kanske kan de leva på andras syre i många år men tillslut slocknar även deras flamma, vad finns kvar för dem då?
Har du, eller håller du däremot på att finna eller skapa din egen inre glöd, ja då kan ingen eller inget kväva den, trots att de försöker blåsa bort dej eller kväva dej under en tung blöt filt.
Kroppen är sig inte lik, jag känner inget eller mycket lite behov av sex. Bara finns inte där, varken kroppsligt eller själsligt.
Däremot ett enormt behov av beröring; en kram, en smekning, en hand som vidrör min hand, all typ av beröring är som att kroppen och själen suger åt sig som en torr svamp.
Liknande effekt har, samtal med människor, igenkänningsfaktorn, ord som berör.
Idag stod jag där mitt i staden, mitt i den stora branden. Röken från vindsbranden letar sej ner till där vi som leder släckningsarbetet står.
Min egen text om att ”genom rök” slår mej plötsligt i bröstet, mitt i det rådande ordnade kaoset.
Mina ögon svider, det sticker i halsen, det är ett förgiftat område. Vi måste byta ledningsplats, för att få en klarare bild av vad som händer. Vi går igenom röken, ut på gatan, till friskare luft, till en bättre och säkrare miljö.
Vi har lärt oss se riskerna, lärt oss förstå rökens farlighet.
Vi hanterar det riskfyllda arbetet. Vi har erfarenhet från att jobba omsvepta av rök. Men vi har ibland lärt oss den hårda vägen, vi har skadat oss, andra har dött för att tillbringa oss dagens kunskap och olika lösningar på problemen.
Det är en jämförelse som går att göra med övriga livet, i relationen. Ofta måste vi gå igenom en svår kris, en separation, bli svikna, lurade och bedragna för att få tillgång till en värdefull erfarenhet, om oss själva, om andra och samspelet mellan oss. Det är den hårda vägen men kanske det som utvecklar oss.
Har vi misslyckats hitta en väg tillsammans genom röken och tagit oss ut själva på olika ställen, så har ett avslutat förhållande gett plats för ett nytt.
Hoppas så innerligt att ett nytt och bättre förhållande finns där när jag ensam hittar en väg genom den täta röken.
Branden i staden släcktes tillslut. Men den efterlämnar stor förödelse och lidande för de inblandade, de kommer för alltid vara brända av branden både fysiskt och psykiskt.
Om en människa har ett äkta; stort och gott hjärta, då vill hon väl inte såra eller krossa ett annat hjärta?
Ifall hon trots allt sårar, för det kan väl det finaste hjärtat också göra, vill hon dålämna ett blödande hjärta utan ett försök att stoppa eller lindra blödningen något?
Om den med det krossade hjärtat inte önskar något annat hjärta samma erfarenhet, inklusive det hjärtat som sårat, är det då ett bevis på ett stort och gott hjärta?
Vad kallar jag i så fall det hjärtat som sårar och lämnar ett blödande hjärta ute i iskylan, ensam, naken och blottad?
Mitt i upplevelsen av ett krossat hjärta och mitt i läkningsprocessen, är det härligt att kunna bryta av med ett skratt och härligt kunna inse att jag har kvar min självironi.
Som när jag en helt vanlig tisdagkväll står iklädd smoking i köket (provar nyinköpt inför stundande bröllop, inte mitt eget behöver jag kanske inte tillägga) och samtidigt äter nutella med sked ur burken, och ett gäng grannar går förbi utanför och ser men låtsas inte se, den som de möjligen tänker, djupt tragiska ensamvargen som nu blivit tokig efter att han blivit dumpad.
För att få hjälp att läka måste vi hitta de nära oss som antingen har en liknande erfarenhet eller de som har förmågan att vara äkta, med integritet och insikter. Du kan bli både positivt och negativt överraskad över vem de personerna/personen visar sig vara.
Min älskade vän, jag våndas med dej, jag känner din smärta!
Kan verkligen ta på känslan att sitta där igår med all glada på ytan slipade och världens lyckligaste människor.
Jag somnade tidigt men vaknade sedan mitt i natten och såg vad du skrivit. Sedan har jag drömt, verkligen bombarderats av drömmar, pulsen rusar fortfarande.
Jag vet det inte hjälper men i brist på annat, försöker jag tänka på vad jag själv skrivit!
Vi är de otippade vinnarna!..(hela texten i blogginlägget med samma namn)..
”..När vi tar oss upp till ytan igen och möter värmen från solens strålar då kan vi bli vattentäta, vi sjunker aldrig tillbaks till botten igen, och allt detta har vi bakom om oss, medan detta möjligen ligger framför dem.”..
Och de orden är inte bara ord, inte för dej och mej för vi vet ju att det är på riktigt och att det på riktigt känns som att drunkna, andas in vatten, låta lungorna fyllas, släppa taget men vi är starka och vägrar dö så vi reser oss med smärtan bultandes i hela kroppen.
Vi är inte själva om att erfara detta men många och kanske alla som du såg igår har ingen aning.
Som just nu, försöker jag tänka på det men även en kollega som under sommaren, förlorade sin fru. Hon hade kämpat i flera år med cancer, de visste hon skulle dö. Nu är han ensam med 2 barn och vem förstår honom och hans känslor på djupet.
Det får mej att vilja finna kraft, för den värsta stressen vi kan uppleva är då nära anhöriga dör. Näst efter det kommer känslorna efter att förlora en kärlek eller blivit dumpad.
Med våran erfarenhet ligger vi därför nära att förstå hans trauma, vi kan nyttja detta i mötet med dessa människor. Vi kommer kunna möta våra barns utmaningar och olika livserfarenheter och stötta dem i livet på ett djupare sätt.
Men just nu får du vara förtvivlad. Jag håller om dej❤️
Genom Rök 