Insikter

Under hela tiden efter jag blivit, sviken, dumpad, lämnad så har jag verkligen utnyttjat allt jag lärt mej i terapi, det jag läst då och det jag läser nu, varje dag.

Saker som att låta alla känslor få komma ut, prata om dem, älta osv. Logiskt förstår man det man löser och allas välvilja, kloka ord men det hjälper inte för känslan finns där ändå, grymt påtaglig dessutom.

Fast tillslut börjar jag ändå känna av vissa insikter och uppmärksamma att just det sker, att logiken förenas med känslan.

Fortfarande tänker jag nästan varje vaken sekund på det som hänt, men de tankar och minnen som dyker upp känns inte längre som ett knivhugg i hjärtat, det höjer pulsen en aning.

Jag är, eller mina känslor tycks vara påväg att acceptera det som skett, jag kan inte förändra det som jag varit med om utan tvingas följa med livets gång.

Jag har läst att många män som blir dumpade inte förstod någonting. För mej är det absolut inte så. Jag förstod under lång tid vad jag bidrog med men också vad jag upplevde att hon bidrog med.

Det som jag dock försökte förstå under tiden och fram tills nu men som jag kanske inte ville inse var just att en människa uppvuxen i ett hem med tydligt kristna värderingar, där man alltid hjälpte varandra och andra runt omkring före sej själv, utan att någonsin klaga, där det tydligt i alla fall på ytan var perfekt; inga höga röster, ingen som någonsin lät anklagande, där en form av positivt; jajjamen det löser vi! rådde som ledord

Att med just en sådan bakgrund, så sällan kunna erkänna sej ha fel, sällan vilja eller kunna säga förlåt och samtidigt på ett underligt sätt få mej att känna otillräcklighet.

Jag som länge haft ett fint självförtroende och god självkännedom, och dessutom under självvald pågående utveckling.

Detta förstod jag under tiden inte fullt ut, utan jag fortsatte att visa att jag kan utvecklas ännu mer, förändra mej och utveckla mej för hennes men även för min egen skull, föregå med gott exempel, viljan att våga blotta mitt inre.

Visa på äkthet och ärlighet

Med Den bakgrunden, och att dessutom i slutet bli bedragen och dumpad en vecka efter vi kramats vid terapin och lovat att nu ska vi kämpa i första hand med det vi själva bidrar med, extra mycket under sommaren då det inte blir terapi på 2 månader.

Just det uttåget var den största chocken, blixten från någorlunda klar himmel som kommer påverka mej på ett eller annat sätt resten av mitt liv!

Drag av narcissism

När man är riktigt arg på varandra i ett förhållande så säger man ibland saker som man vet sårar och som man vet är fel.

I stridens hetta kommer de ut och efteråt måste man våga säga förlåt, är inte det självklart?

Och beroende på vad man sagt så kanske man dessutom får jobba lite med hur man säger förlåt så att det verkligen landar hos den andre, som ett äkta och innerligt förlåt.

Att kalla någon sjuk är ju en sådan sägning såklart att backa från. Behöver ju ha ”lite” på fötter i fall man ska diagnostisera en annan människa.

Däremot bär vi väl alla runt på ”små skador” och vi kan ha drag eller spår av något osunt, sjukt om ni så vill.

Läser jag om narcissistiska drag tex, ja då passar några delar in på mej själv, för jag vågar granska mej själv.

Sedan inser jag efter många år att min partner bär på några väldigt tydliga drag, lite motsatsen till mina egna drag. Låter som en fantastisk kombo tänker ni!

Naturligtvis skulle hon gå i taket av ilska i fall jag skulle påstå det. Också så är just ett av dragen att alltid gå i försvar likt en en arg tiger eller en kaktus full av giftiga taggar beredd att sticka sin fiende.

Ger man dessa personer totalt fritt utrymme, diskutera gärna men få dem att känna att de alltid går ur diskussionen som mer eller mindre vinnare, kritisera aldrig, skuldbelägg absolut inte, ja då kan man nog till och med bli älskad av personer med dessa drag och klara av relationen..kanske…om de inte dessutom har en läggning att aldrig känna sej riktigt nöjd i livet.

Min erfarenhet är att de möjligen upplevs av alla andra som supernöjda, alltid glada, charmiga utåt, visar aldrig lite vemod eller melankoli.

De boostas av snabba tillfredsställelser som sex, shopping, mat, alltid visa alla andra att de alltid ställer upp (fast innerst inne är de besvikna på alla som inte ger exakt det samma tillbaka).

Läs själva om narcissism, vad stämmer in på dej? Vad stämmer inte alls in på dej? Vad stämmer med den du lever med eller blivit dumpad av?

Fanns någonsin den äkta kärleken?

Jag läste ett inlägg skrivet av relations-coachen Michael Larsen; där han utmanar tanken om att ”jag blev dumpad och jag älskar ju henne”. Första tanken är, ja! såklart jag fortfarande kan älska henne! fastän hon inte älskar mej tillbaka. Det kontroversiella i hans tanke är att han menar att vi inte på riktigt kan älska någon som inte älskar oss tillbaks.

Så fort man blir dumpad, bryts kemin, banden som leder till förälskelsen.

Vad är det då vi dumpade upplever, jo, alla fina minnen, sexet som alltid var grymt, passionen, vi glömmer som bekant de delar som vi själva egentligen inte kunde älska, hennes självgodhet, eller egoistiska sida etc.

Äkta kärlek handlar om att båda lika mycket vill försäkra den andre om att just känna säkerhet inför varandras kärlek, viljan av att aldrig vara ifrån varandra, förståelsen för våra olika brister och att skapa ett tydligt ”Vi” tänkande.

Jag har tänkt mycket i just de banorna om kärleken men Michael är fantastisk på att sätta ord på den här typen av problematik.

Läsa, samla kunskap

Det hjälper verkligen att läsa om andras erfarenhet eller det proffs skriver om. De som jobbar utifrån forskning och egna erfarenheter, de som kan sätta ord på det andra går igenom i en kris, tillexempel en separation kan innebära.

Jag inspireras av att tvinga bort min ilska, det har jag övat på ganska länge, jag har varit tillräckligt arg i mitt liv.

Nu sätts den träningen verkligen på sin spets. När jag försöker ställa frågor om varför och hur hon kunde lämna på detta sättet, att Jag möts av ilska och agg oavsett hur jag varit mot henne; om jag gråtit, visat förtvivlan, ställt mina frågor i lugn och ro eller blivit irriterad på orättvisan att hon är arg på mej.

Att vända den besvikelsen till att tänka kärlek istället för ilska, ja det är inte gjort med en handvändning.

Ungefär så här vill jag ändå försöka hantera situationen;
Jag tror i fall jag / vi lyckas granska oss själva utan att anklaga oss själva, så är det grunden till personlig utveckling.

Är det inte första steget till äkta kärlek att vilja och besluta sej för att våga ändra sej för den man älskar?

Visst problemet är väl att i slutändan måste ju båda dra åt det hållet.

Alternativet som jag började tänka på och faktiskt välja i slutet av förhållandet var just att släppa mina egna drömmar, fokusera på; i fall jag gör allt som hon vill, tillexempel skaffa barn, vara mycket mer enkel som alla hennes vänner eller familj var, att säga ”Jajjamen” som hon ofta efterfrågade med mera, då kommer hon vara nöjd.

Inser att hennes känslor för mej hade kunnat släckas ändå när hon fått allt hon ville ha, så hade hon ändå kunnat träffa någon annan. Jag har ju tänkt i flera år, hur ska jag kunna göra henne nöjd, det verkar vara helt omöjligt.

Samtidigt har jag hört av så många andra; ”tänk att just du har träffat en sådan enastående kvinna”. Jag instämmer, men har även tänkt, finns det överhuvudtaget någon annan som upplevt hennes mörkare sidor?

Kanske hennes ex då?

Den enkla vägen ut

215BDA3A-67CA-4A0A-8849-F04737AFE39F
Exit

Fortfarande sover jag dåligt, vaknar flera gånger, drömmar avlöser varandra.

Jag lägger ständigt ett pussel i min hjärna, försöker få dit de sista bitarna för att skapa en tydlig bild av allt detta som hänt, egentligen hela de 4 åren.

Jag kan se pusslet sakta forma en bild, men den är lite otydligt, ungefär som en dimma eller som att ett röklager försvårar sikten.

Det är också svårt att hitta rätt bitar, svårt att komma ifrån att inte skuldbelägga mej själv, vad kunde jag gjort annorlunda?

Men nu kan jag börja se att logiken lite grann påverkar känslorna. Under en lång tid, flera månader men tydligt sista 4-5 veckorna, ja då hade hennes kärlek för mej försvunnit, oavsett om hon redan då mött någon annan, så var hon iskall, arg, fylld med agg.

Här fanns möjligheten att upphöra med terapin, berätta åtminstone om vad hennes djupaste känsla var men det hade hon ju nästan aldrig gjort innan så varför nu.

Det som händer skulle jag kanske också kunnat göra, träffa någon, en nyvunnen kärlek och på ett sätt säkerhet för att slippa de riktigt jobbiga känslorna.

Att hitta en enkel väg ut!

Jag vill bestämt tro att i fall jag bytte plats med henne men då hade jag i alla fall stått upp rakryggad, sagt förlåt, inte mött med agg och ilska.

Där skiljer vi oss fundamentalt som människor just nu i livet.

Kanske i ser hon men hon klarar inte det och väljer fortsätta leva i att trycka undan och visa upp ytan som ibland är en falsk fasad som de flesta inte ser igenom.

Är man  skicklig på att kommunicera sina känslor och samtidigt dölja sin egen ambivalens för alla andra så får hon med sig de flesta, inte minst ifall vänner och familj dessutom redan är ”ja-sägare”.

Hur blir det i framtiden?

Kvällen

99478785-9827-4A94-8EEF-E7EC37A718E8


Så har ytterligare en dag passerat, jobbig morgon, tankar som far i väg, hela tiden med känslan av att Det nog inte riktigt har hänt ändå, men jo, såklart det har.

Jag är ju egentligen inte förvånad, vet ju att hon lämnat alla sina förhållande på liknande sätt för att sedan fort gå in i en ny relation. 39 år och aldrig singel sedan 17 års ålder, aldrig varit en lång stund ensam med sej själv.

Att hon dessutom bor ett stenkast ifrån mej och har 2 barn liksom jag, barnen en av varje och exakt lika gamla. Samma skola, samma fotboll mm..gör inte tankar om framtid det enklare.

Så här på kvällen blir känslan av ensamhet mycket större. Jag har fina barn, jag har ett fint hus, bor nära havet, bra jobb, fantastiska vänner!..allt det där som många andra kanske inte har..hur klarar dem sej?..jag vet ju väl med tanke på mitt jobb att många inte heller gör det .

Tunga nätter, tunga morgondagar

Drömmarna avlöser varandra och är fortfarande logiska och glasklara, tydligt hur hjärnan processar och bearbetar allt. Det är drömmar om att det kanske går att vinna tillbaka henne, alltså om hopp.

Vissa drömmar handlar samtidigt om acceptans, där nya dörrar öppnad, tex ett nytt jobb, ny vänskap.

Vaknar kanske 5-6 gånger alltid med hög puls. Nu på morgonen, tungt tryck över bröstet, förtvivlan, orkeslös och viljelös. Viktigt nu att tvinga mej själv välja andra tankar.

Mina 2 barn som jag såklart älskar. Vill och måste vara den bästa pappan för dem, jag kan ägna resten av mitt liv bara åt dem och skita i kärleken till en annan kvinna som det känns nu. Det får bli en tanke att bita fast i just nu, det som får mej att gå upp ur sängen och inte bli fastgjuten på samma plats.

Ensam

98ECE6DC-22EE-4312-BF5C-987ACF7C3779

Godafton!

När kvällarna närmar sig blir känslan av ensamhet brutal. Det känns som någon som dött gör sej påminnd; inga sms med hjärtan, inget om att jag saknar dej, önskar jag låg i din famn, kände dina hjärtslag och andetag.

För nu får någon annan detta, det jag fick för bara några dagarsedan. Så galet svårt att hantera.

Tvingar mej att skingra dessa tankar för att kunna somna och det funkar bra med musik, sommarprat eller ljudbok som bara rullar i öronen hela natten.

Bakgrund: dumpad, bedragen och lurad på kärleken!

HFörsta inlägget blir ungefär 1 månad efter att jag blivit dumpad, lurad och bedragen på mycket mer än bara kärleken. Var det det just detta jag gått och varit rädd för, under så lång tid, att hon faktiskt skulle kunna avsluta 4 år så här?

Alla som går igenom en liknande separation har sin egen historia och sedan finns såklart historien från den som lämnar.

Det finns grader och nyanser i alla former av svek men oavsett bakgrundshistoria så är det just sveket, oärligheten och avsaknaden från motpartens förståelse och förlåtande som gemensamt gör det så mycket svårare att ta sej igenom.

Att bli sviken på flera sätt av den man levt och andats med är en fruktansvärd upplevelse. Detta vet alla ni som varit med om det.

Sveket kan handla om flera insikter som kommer fram genom den andres agerande under relationen och senare genom separationen.

Hur mycket var egentligen äkta känslor?

Vad har varit sanning och vad har varit en fasad framför oärligheten?

Vissa har kanske fått insikter och kunskaper om att de har blivit manipulerade, utsatts av någon som har narcissistiska drag.

Att bara få be om ärlighet och uppriktighet och bemötas med respekt och ett uns tålamod är oerhört viktigt för för den som blir lämnad, för har man ett gott hjärta önskar man väl inte vissa saker, ens till sin värsta fiende?

Att uppleva motsatsen, att bli dumpad och bedragen och dessutom mötas av ilska och agg, hat i det närmast. Hur är det själsligt möjligt?

Många tänker säkert nu, att det finns en anledning, saker jag gjort mm som gör hennes historia förståelig. Det känns meningslöst att analysera det vidare, alla får tycka, tänka och tro det man vill såklart.

Jag vill välja att följa mitt hjärta och i den här svåra situationen är det inte så lätt att stå emot mindre ädla känslor. Jag vill välja tro att hennes försvar är mänskligt, och det får oss att agera hjärtlöst emellanåt. Om vi hade vetat hur vi sårar någon så otroligt, hade vi verkligen gjort det då?

Känslan direkt efter är som att någon dött! Många beskriver det så och det stämmer verkligen! Det är helt galet, går inte sova eller äta, tankarna bombarderas varje vaken sekund och sovandes i form av glasklara drömmar.

Dess känslor finns med sedan varje dag, upp och ner men ändå hela tiden påtagliga.

Hur ska jag klara detta? Ställer mej frågan varje dag och hittills klarar jag det på något sätt. Jag är med mina barn, vänner och familj, gråter, ältar, pratar, beskriver vad jag känner.

Jag är otroligt lyckligt lottad som har vänner och familj som stöttar på det mest fantastiska sätt. Redan där kan jag se att nya dörrar öppnats men just nu är de andra känslorna alldeles för starka för att finna någon större ro. Får se hur morgondagen blir, nästa vecka, nästa månad.

Självgranskning

Jag tror på viljan att granska oss själva utan att anklaga oss själva. Det är ett ödmjukt, fint och medvetet sätt se på sej själv utifrån alla mänskliga relationer. Men det krävs styrka och en god självkännedom för att våga granska sej själv.

Resultatet eller vinsten om ni så vill blir först och främst till dej själv, i form av personlig utveckling.

Att våga och vilja förändra delar av dej själv för att bättre passa den du älskar är väl delar i en äkta kärlek? För är det inte självklart att vilja ändra på sina sämre sidor när man blir förälder?

Problemet är ju att i slutändan måste ju båda dra åt det hållet.

Alternativet som jag började tänka på och faktiskt välja i slutet var just att släppa mina egna drömmar, fokusera på i fall jag gör allt som hon jag levde med ville, till och med skaffa barn, som jag först sagt nej till för att inte gå för fort fram, då kommer hon vara nöjd?