Alla vi; dumpade, manipulerade av narcissister, svikna, lurade och bedragna av kärleken. Vi är ett gäng tragiska utomstående förlorare.
Tillslut är det kanske vi ändå som hittat hem, vi har tvingats kämpa med oss själva, ibland med huvudet under vattenytan och hjärtat under trycket från tonvis med vatten, brottats med ensamheten, ångesten, känslan av att dö, ilskan och den oerhörda ledsamheten.
Vi måhända vara som sjunkande skepp, men vi kan bestämma oss att träffa på ett grund, vi stoppar där och stannar kvar med all erfarenhet vi fått med oss.
Och vi lämnar inte utan strid, en strid vi bekämpar i oss själva, vi kanske har gjort saker fel men det betyder inte att de har rätt.
För vi har fått en erfarenhet de inte har; vi vet hur vi tar oss upp från botten, vi har sett hur det ser ut under ytan och hur man överlever när det är kris på riktigt.
När vi tar oss upp till ytan igen och möter värmen från solens strålar då kan vi bli vattentäta, vi sjunker aldrig tillbaks till botten igen, och allt detta har vi bakom om oss, medan detta möjligen ligger framför dem.
Vi är på väg att bli de otippade vinnarna, vem skrattar åt oss då?
När jag i år blev 40, var tanken att livet skulle betala sig, efter flera års "bergochdalbana" och självutveckling, att få landa, få se barnen utvecklas och min relation börja blomstra till äkta kärlek, men livet och kvinnan jag hade ville annat.
En olycka kommer sällan ensam som bekant, efter att kört vält med min motorcykel, brutit handleden lagom till den bästa sommaren på 250 år, så började mitt livs hittills absolut största kris.
I hela mitt yrkesliv har jag arbetat med krissituationer. Jag har flera gånger stått i centrum för andra människors livskriser och ofta har det handlat om det värsta tänkbara; död på olika sätt.
Inget av det jag upplevt har tagit mej så hårt som den här krisen, antagligen för att detta drabbar mej själv och jag får erfarenheter och upplevelser jag inte har fått någon kunskap om tidigare.
Nu är jag mitt upp i en otroligt svår process och känner att prata och skriva ger någon form av ro i hjärna, hjärta och själ. Det räcker att googla på: dumpad, bedragen, sviken etc så förstår man hur många som går igenom liknande kriser, även om alla har sina unika upplevelser.
För min egen och Du som läser oavsett kön vill jag dela mina tankar, just nu mitt i krisen och se hur utvecklingen går framöver.
Vad händer med min kropp, själ, med mitt självförtroende och min självkänsla som var stark innan detta?
Nu befinner jag mej i ett sorts ingenmansland.
Som att vandra i rök och försöka hitta en väg ut.
Visa alla inlägg av genomrok
